besserwisserfreij

Jag får en sådan panik känsla så att jag väcker tony, som tror att det är dax fö honom att gå till jobb. Han ser paniken hos mig. Jag säger till mamma att jag ringer upp. Måste ringa till alla andra.

Ringer mina kusiner, medan tony ringer min morbror. Mina kusiner hämtar upp mig och vår morbror här på almgården sen åker vi akut till Ystad. Men i detta skede visst dem inte om hon skulle förflyttas till Lund elle inte.

Jag och sköterskan bestämmer att vi ska höras var kvart. När vi e på g har dem fortfarande inte fått fram och hon ska iväg, utan bara att de vet att det nu bli Malmö istället. Vi håller ca 140 hela vägen dit. Och vi var framme i Ystad snabbt. När vi är i hissen på väg upp ringe min moster och berättar att dem är klara på röntgen och är klara att bege sig till Malmö. För ambulansen var redan där. Ja bad dem vänta så vi skulle hinna säga hej och hejdå.

Vi springer som fan och vi hinner in och säga hej. Men mormor är så nerdrogad med morfin att vi får ingen reaktion. Jag gick in först tillsammans med min ena moster som varit med från början och med min morbror. Ser direkt att hon inte kommer att klara transport. Så jag bryter i hop och går och pratar md personalen. Som var helt underbara.

Hon sa. Det enda jag kan säga är att jag håller med dig, men det är läkarna som tagit detta beslut att hon ska transpoteras till Malmö för en op.

Ambulansen kör, men vi ligger en bra bit före dem, vi håller 160-170 hela tiden ändå så blinkar ambulansen att dem måste förbi. Vilket är självklart. Vi släpper förbi dem, och håller dem hack i häl. Tills vi alla kom överens att sakta ner då vi visste att mormor aldrig skulle klara sig igenom detta.

Just då ligger vi väl i 140 och är i Oxie när min moster ringer helt panikslagen och berättar att ambulansen vände i skurup för då slutade mormor hjärta att slå. Klockan var 03,25 när hon somnade in.

Min mormor dog alltså i en ambulansfärd påväg till en op i Malmö.

Detta fick inte hända. Hon lovade att hon skulle finnas kvar här för oss. Hon lovade oss detta.

Min mamma och min moster är i turkiet och dem var så jäkla maktlösa och helt knäckta vilket är förståligt.

Mamma ville flyga hem, men som jag sa till henne. Det finns ingen andledning till det. Allt är över innan ni ens hunnit till den turkiska flygplatsen och mkt riktigt stämde det. Man ser ofta så tydliga tecken på när en människa ska dö. Hakan, näsan allt förändras.

Min mormor hade en nedsatt andning redan innan transprort vilket personalen sa berodde på morfinet. Men JA man blir andningspåverkad av morfin och kan få andningsupphåll. Men inte så här som min mormor hade.

Mormor somnade stilla in enligt dem i ambulansen,. Hon hade ingen problem med andningeneller såhär. Vilket är skönt.

Men jag kan inte riktigt förstå vad som har hänt. Allt tog ca 4 timmar. Man hinner inte förstå. Kroppen får en chock.

Vi vänder självlart tillbaks till Ystad för att ta farväl av mormor. Så vi körde hela vändan tillbaka. Vi stannade där rätt länge för att få ta ett farväl. Min mormor lovade mig att när hon kom hem skulle hon lära mig att sticka koftor till barnen. Men det är inget som kommer ske nu. Just nu har jag ingen mormor ingen morfar. Barnen har ingen gammelmormor eller gammelmorfar. Barnen var helt knäckta, dem har haft en bra kontakt.

Jag hoppas att detta landar. Min älskade mormor ligger just nu i ett kylrum. Hur jävla sjukt är inte det.

Jag har redan pratat med begravningsbyrån. Jag fattar inget. Detta visar verkligen att man ska ta hand om nära och kära. Och inte vara så ego.

Min mormor kunde vara pain in the ass i bland, men hon var för mestadels alltid så jäkla härlig. Envis som en åsna. Jag och mina kusiner pratade om det att hon hade nästan kunnat klara ig på sin envishet, men hon hade gett upp. För hon ville till sin make. Dt hade hon sagt så många gånger till oss alla. Men det är fan lika tungt ändå.

En sak som störde mig enormt mycket var att jag inte stod på mig ang ett nytt HLR beslut. Just då hade dem inte uppdaterat det. Och det var alltså full HLR på min mormor vilket är sjukt. Jag ångraa att jag inte sa att något om OHLR. Vilket då hade gjort att min mormor hade fått dö med oss alla omkring sig, men istället fick hon dö i en ambulans med helt främmande människor omkring sig. Hur värdigt är det.

När jag pratade med min kusin igår sa hade hon och hennes lillebror sagt likadant. VARFÖR SA VI INGET. Vi kämpade som djur när morfar låg inne. Jag var ovän med hälften av personalen där. Men vad bryr jag mig. Det bästa för mina anhöriga. Men här sa vi inget. Men det e sm jag sa till Tony. Med morfar hann vi få vänja oss att han skulle dö. Det var en stor smärta att han lämnade oss, men vi var förbereda. Vi visste, därför kämpade vi att han sulle få dö rättvist. Men här kom allt som en chock. Bara nån timme innan var mormro hur frisk som helt. Men sen låg hon där helt drogad. Vi visste att hon inte skulle klara sig, men vi var helt chockade att vi KUNDE INTE säga något. Men jag vet att mormro vet hur mkt vi älskade henne.

Men det är något jag kommer att ångra för alltid. Varför sa jag inget. Min kusin som är syrra sa heller inget, men jag tror eller jag vet att det var chocken hos henne oxå som gjorde att hon inte sa eller rättar sagt tänkte på det.

Vår familj är som en "zigenar familj" Vi är där alla inom några minuter och vi kör värst djungelvrål när vi ska ha tag på varandra. Men det tycker jag om. För ävenom vi inte pratar varje dag så vet vi att vi har varandra.

Nu ska allt fixas med begravningsbyrån. Min mormor är död. Fattar ni. För de gör verkligen inte jag. Jag vet att hon är död, men ändå väntar jag på att få vakna eller att hon ringer mig och säger. Gick du på den lätta. Usch.

Min mormor vet. ♥